2. Det vi känner

När vi tränar oss praktiskt så möter vi ofta känslor, skam, skuld, gränser och mönster. Det ger oss tillfälle att tränar oss på att vara med det som är, utan att döma eller förtränga. Istället för att försöka ”bli av med” känslan så tränar vi oss på att känna det vi känner, möta upp och omfamna. På samma sätt som vi tar upp ett gråtande barn i famnen.

Vi tränar oss på att vara mer här och nu och i detta nu kan känslor, mönster eller rädslor komma upp som är kopplat till det förflutna eller framtiden. Men då ta man det när det kommer. Det finns ingen anledning att söka upp det som begränsar, hämmar eller blockerar oss från att vara i total kärlek. Det kommer att komma upp till ytan och visa sig för oss (var så säker) då det är tid för det. Det som inte behöver komma upp kan vi med gott samvete strunta i. Vi behöver verkligen inte ”arbeta oss igenom” alla våra barndomstrauman för att kunna leva i harmoni, frid, njutning och glädje i våra liv.

Om vi undviker att känna det vi känner kan det vara svårt att uppleva livet fullt ut och leva ett livsbejakande liv. Men många har svårt för att acceptera sina känslor och upplevelser. Man vågar, kan eller vill inte känna det man känner, utan försöker ändra på det yttre för att slippa möta sitt inre. Man skapa olika strategier för att slippa känna och t.ex. kan en kvinna som inte vill känna ”klumpen i magen” som hon känner då hennes liv förändras, välja en man som alltid är vid hennes sida, hon väljer arbete, bostad, kläder, maträtter, vilket land hon bor i o.s.v. och bygger upp ett helt liv baserat på oförmågan att känna… en klump i magen.

Mycket av den smärta vi upplever har alltså att göra med att vi inte kan accepterar det som är och att vi inte klarar av att känna det vi känner. Vi vill vara någon annan (snyggare, rikare, klokare, friskare), uppleva något annat, känna något annat, ha ett annat jobb, vara någon annanstans, vara i en annan relation o.s.v. istället för att omfamna och uppleva det vi har, det vi känner och den vi är just nu. Visst, det är bra att försöka skapa och leva det liv vi vill leva, men ännu viktigare att kunna älska det liv vi faktiskt lever.

Smärtan är med andra ord själva ”glappet” mellan det vi upplever och det vi tror att vi ska uppleva. Vi upplever smärta för att vi inte kan acceptera att det är som det är. Detta betyder för den skull inte att vi alltid ska ha det som vi har det. Om vi kan acceptera det som händer här och nu, har vi tvärtom större möjlighet och ork att göra de förändringar vi vill göra.


Nästa sidaAtt vara närvarande